svårt att förstå...

d finns nog många människor som har svårt att förstå mej. bland dem alla är nog jag sj den som förstår mej allra minst. ibland e jag bara så trött på att vara jag. trött på att vara mamma, trött på att vara gravid, trött på att vara sambo, trött på att studera, trött på att vara sjuk, ja trött på precis allt. o allra mest trött e jag nog på människor som ständigt klagar på andra men aldrig kan se sina egna brister.. måste man alltid lägga sej i hur andra lever? kan man inte bara låta folk vara o låta folk njuta över sitt liv som dem själva vill? är det liksom 2 much 2 ask? därför ska jag nu ge credit till alla dem som vågar stå på sej och gå emot mängden! strongt av er! jag ger credit till er som vågar klä er utanför modet, credit till er som orkar vara ensamstående, credit till alla regnbågsföräldrar, credit till folk som vågar behålla barn trots att ekonomin suger, credit till alla som kan se en lösning och en gnutta hopp när allt känns helt kört, credit till alla som inte är som alla andra och credit till alla som vågar stå på sej och säga att livet inte är perfekt!

och jag är iaf en av dem som vågar säga det, livet är inte perfekt! o speciellt inte mitt.. ibland undrar man varför man egentligen överhuvudtaget ska uppleva livet.. jag menar vi alla ska ju ändå sluta me döden. förr eller senare. men jag antar att mina funderingar kring detta kom sen jag förlorade min mamma (070808). livet är bara för kort och d ser man verkligen när något/någon tas ifrån en sådär, utan några förvarningar. och från den stunden förändras allt. och jag menar allt. så var d iaf för mej. jag förlorade mej sj, och ärligt så vet jag inte om jag någonsin kommer hitta tillbaka till den som verkligen är jag. inuti mej ser jag ju henne fortfarande mn på ytan, det alla ni andra ser är garanterat inte den person som jag en gång i tiden var. mn betyder d då att jag blivit till nåt sämre? eller? jag vet faktiskt inte.. mn jag tycker nog att jag iaf kunde njuta av livet mera förut, jag kunde förlita mej på saker o tro på att allting är bra. det kan jag inte nu för inom mej så är inte allt bra utan ständigt bär jag på en sorg. en sorg som vissa dagar e bättre än andra mn aldrig försvinner den för gott. och detta är jobbigt för skulle jag få välja skulle inte jag vara som jag är nu. och då säger väl ni mn valet är ju ditt! eller hur? mn jag tror faktiskt inte att d är d längre. jag har hamnat för långt bort från vägen för att veta hur jag ska hitta tillbaka igen, jag är helt enkelt vilse.

mn för att folk inte ska missförstå vill jag tillägga att jag är inte olycklig. jag har mkt som inte andra har, mkt som jag skattar mej väldigt lycklig över och som är för mej guld värt. mn mitt inre är d jag vill hitta tillbaka till och då kommer jag även kunna visa lyckan för andra och inte bara som en falsk fasad. mn om vi bestämmer oss nu alla ni som känner som jag (finns d fler?) att idag vänder vi kapitel i vår bok o ser till att se lyckan vi har o njuta av livet igen som vi borde göra.. egentligen stämmer d nog, lev livet som om dagen vore den sista. och det är nog min brist. det är nog den tanken jag måste börja leva upp till för man vet ju faktiskt inte, imorgon kanske inte är längre imorgon, utan imorgon kanske istället är slutet på min bok..