..100518..

jag har legat halva natten o funderat, halva morgonen, ja egentligen har jag ju funderat i flera år lr iaf månader..
jag undrar vart mitt liv tagit vägen o varför jag lät d bli såhär?
vart försvann den tiden då jag va så nöjd me allt o inget kunde göra mej lyckligare!?
varför körde jag ner mej såhär djupt o hur ska jag nånsin hitta upp igen..kommer jag d!?
jag spärrar upp mej för lyckan, tillåter mej inte att känna..varför? varför vill jag inte låta världen se mej glad? varför?
för d e så d e..när jag börjar känna lyckan komma så spärrar ja ihop, tänker för mej sj..nej såhär får man inte känna sluta va så nöjd..why? för d e ju d man ska vara...
jag har en känsla som säger att jag inte har rätt att leva..jag ska inte leva, jag borde inte..
jag känner mej avskyvärd, jag e ju d.. hur ska andra orka med mej när jag sj inte gör d!? hur ska nån annan förstå mej när jag inte kan? o hur ska man kunna älska mej när jag inte ens vet hur!?
jag försöker tänka tillbaka i mitt liv..försöker tänka på den tid då allt va så bra o försöker nå till den punkten då allt börja gå fel me mej.. o jag kommer alltid till samma svar...alltid..jag vet vad d va som fick mej att må så bra, jag vet vad d e som får mej att kämpa vidare o jag vet vad d va som fick mej att gräva ner mej..saknaden, saknaden efter den person som borde finnas här mitt eget kött o blod min mamma.. d har gått flera år mn inte en dag att jag kunnat släppa d.. jag vet att jag borde jag vet att hon vill inte se mej såhär hon vill se mej leva.. o jag ville ju göra henne stolt..mn lusten i mej försvann.. bara försvann.. så nu lever jag mn inte för mej längre utan för att jag måste..jag helt enkelt måste.. mn jag har faktiskt inte tappat hoppet än, trots att jag haft såhär inom mej länge, talar inte ofta högt om saker, vill inte dra ner andra me mitt skit..mn jag har inte tappat hoppet.. jag hoppas fortfarande på mej själv! jag känner ju att jag finns därinuti..långt där inne.. mn jag har många murar att hoppa över innan lyckan jag söker kan komma fullt ut..mn frågan e om d e försent..orkar man kämpa o orkar andra kämpa med mej?!

till min sambo vill jag säga... du ska aldrig känna skuld över hur jag mår, ingen ska, detta har jag gjort mot mej sj.. du gör allt snarare bättre, även om du inte tror d så e d faktiskt för att du finns o för att våra barn finns som jag fortsätter finnas kvar.. jag älskar dej och när jag ser tillbaka så vet jag att lyckan jag haft har varit tillsammans med dej, är tillsammans med dej.. jag har inte älskat dej som jag borde, har inte visat dej kärleken du e värd.. kärleken jag verkligen känner..du har fått äta upp så mkt ifrån mej, hatar mej sj för att jag lät d gå ut över dej.. du e värd mer..mn du stannar ju kvar, så jag antar att d kanske finns en gnutta hopp kvar... jag kommer igen jag lovar..o då ska jag älska dej som aldrig förr.. jag är så tacksam över att du orkar. du e guld värd!

pia ska födas på nytt... i have to.. annars kommer allt att gå förlorat.. o det kan jag inte riskera..nej kom igen nu.. jag klarar d här lr hur!? jag ska inte ge upp! ska INTE ge upp! time to get my life back..jo exakt dags att ta tag i saken,..mn var va d jag skulle börja? nån som vet!?